onsdag, oktober 8

”en taxi till Gölby slakteri tack”. Haha. Jättekul. Inte.



jag var tvungen att copypasta zandras artikel (som givetvis också är med i senaste xit) från när vi var på gölby slakteri förut. jävligt bra läsning. hoppas jag inte har tövlat mig med nån styckeindelning eller satt samma stycke två gånger, ha lite mercy.


SPÖKEN? HAHAHA,
nä sånt tror man inte på. Givetvis inte. Det är enkelt att skratta bort hela spökgrejen när man mitt på ljusa dagen sitter och pekar på en karta över Gölby. Men när dimman ligger tät över Godbyvägen vid elvatiden på kvällen är det inte lika … vänta? Vad var det där som svischade förbi i väggrenen? Jaha, ett hus. Nej just det, när det är mörkt, kallt och tyst och man vet att man tillsammans med fotograf-Madelen om några minuter ska besöka ett av citat, Ålands asigaste ställen, slut citat, känns situationen inte lika skrattretande.

– Lite … eller egentligen inte. Men det är läskigt när det är mörkt. Jag är lite av ett kontrollfreak, vill veta allt som händer. Som ett djur som inte vill hålla ryggen fri, svarar Madelen Holmström på frågan om hon är rädd för spöken. Sanningen om hennes spökrädsla får vi reda på alldeles snart. Vi kör mot Gölby slakteri. Varför? För att leta spöken, och vi har hört att det är här de finns.

LARS MATTSSON JOBBADE 19 år som vd vid det numera nerlagda slakteriet i Gölby. Han skrattar både länge och gott åt historien om att det skulle spöka vid hans gamla arbetsplats.
– Nej, vet du vad, det tror jag inte ett dugg på. Varför skulle det göra det? Ja så mycket tror jag nog att jag vet – att spökar, det gör det inte. Lars Mattsson slutade jobba vid slakteriet 1989. Åtta år senare, 1997, lades verksamheten ner. Han berättar att de knegade från sju på morgonen till fyra på eftermiddagarna. Stämningen på slakteriet var god. Själv jobbade han aldrig som slaktare.
– Nej för tusan. Jag var chef för Samgångs lantbruksavdelning och kom därifrån till slakteriet. Jag trivdes mycket bra. Personalen var fin. Det var 15 år sedan Lars Mattsson besökte slakteriet sist.
– Nu står det väl tomt och förfallet, men på vår tid sålde vi 1,3–1,4 miljoner kilo chark i året. Det är inga småsaker det.

VAD ÄR DET HÄR FÖR STÄLLE? väser Madelen något irriterat.
– Okej Zandra, det bor ju någon här. Det står ”Obehöriga äga ej tillträde” överallt. Vad är det här för plats egentligen? Jag har ingen aning om vi är på rätt plats. Vi snubblar i mörkret med endast en svag pannlampa som ljuskälla. Med Lasse Mattsons skratt i bakhuvudet känns det inte så himla läskigt. Hittar till slut en mycket ogemytlig bakgård där vi bestämmer oss för att invänta
spöktimmen. Madelen utstöter något som jag förmodar ska låta som ett skratt men snarare påminner om ett kvävt ”hjälp”.
– Jag skrattar bara för att verka cool. Dessutom luktar det grodyngel här, konstaterar hon.
För att det inte ska kännas lika läskigt låter vi bilens parkeringslyktor lysa.
– Är du säker på att vi inte ska släcka dem? Tänk om batteriet dör? frågar Madelen.
– Det vore ju tragiskt. Bara ”en taxi till Gölby slakteri tack”. Haha. Jättekul. Inte.

KLOCKAN GÅR. MADELEN fotar. Jag gäspar.
– Du, säg till om du ser ett spöke va?
– Mmm … jepp … jag lovar. Tre minuter senare står vi båda och skakar. Någonting väldigt underligt har fastnat på en av Madelens bilder. ”Säkert bara en konstig skugga”, försöker jag.
– Nej, det är ingen skugga. VAD är det för någonting?Det ÄR en gubbe med dunjacka, jag lovar. Ovanför våra huvuden hörs ett dovt surrande ljud.
– Ehh … är det ett flyg? frågar jag osäkert.
– Men vad skulle det vara då? Ett ufo? frågar Madelen drypande sarkastiskt och fortsätter med sitt fotande. Hon har tydligen kommit över gubben med dunjackan.

– NU TYCKER JAG INTE att det här är roligt längre. Madelen har helt gett upp sin ”jag är inte rädd för spöken tycker bara det är lite obehagligt när det är mörkt”-attityd. Frågor som; varför lyser det från taket? Varför kommer det rök ur skorstenen? Vad var det som rörde sig i skogen? duggar tätt.
– Seriöst, jag vill inte vara här just nu. Jessus jävlar, satan vad jag är rädd, erkänner jag.
Plötsligt ljuder ett hjärtskärande skri genom mörkret. Det kommer från Madelen.
– Aj, jag trampade på en brännässla, säger hon skamset och fortsätter fibbla med kameran.

DET GRÖNA LJUSET från mobilens display tränger genom mörkret. 01.37 visar klockan.
Vi har överlevt nästan tre timmar. Något spöke har inte visat sig och vi börjar tappa modet. Kamerautrustningen åker in i bilen och bilradion skruvas upp. Snabbt, snabbt kör vi från platsen. Lämnar konstiga gubbar i dunjackor och eventuella spöken i skogen
bakom oss. Efter några minuter är vi på säkert avstånd.
– Jag kan ärligt säga att jag aldrig kommer att åka tillbaka dit. Inte för att det var SÅ jäkla läskigt men.
– Nej, jag lär nog inte heller åka tillbaka, säger Madelen trött från baksätet. Det tar trots allt på krafterna att jaga spöken.

2 kommentarer:

Anonym sa...

hmh, nej inte på mina fötter tror jag.. det kanske bara var just de skorna som du testade som det var fel på annars? eller så är ni helt enkelt inte ämnade åt varandra bara.. ;\ :b

Anonym sa...

Men moget, Dexter jobbar i det där huset och det står det minsann inget om!