MAD.AX MAD CREATIONS : 07.2010

lördag, juli 31

när man har jobbat tretton timmar och är för trött för att sova, då kan man göra så här

en lista, det var alldeles för länge sedan!

du heter:
madelen holmström
smeknamn:
madde, mad, maud, mådson, mudd, mads.. all it takes is m & a & d
låt som när du är ledsen sörjer till?
just nu gör jag precis allt till bob och hayley williams - airplanes.
beroende av:
joel säger att jag är en attention-junkie, men jag vill påstå att jag är beroende av social stimulans.
vad tror folk om dig?
uppenbarligen tror åtminstone joel att jag behöver uppmärksamhet av andra för att kunna andas.
stämmer det?
till viss del, men jag skulle snarare säga att jag inte har något emot att stå i centrum.
vad får du oftast komplimanger för?
mina prestationer.
hur imponerar man på dig?
man är smart men inte dryg och jävligt rolig
brukar du skratta för dig själv?
alltså, minst en gång i timmen. på allvar.
vad står det i ditt senast inkomna sms?:
"ligger i en buske full med mygg och väntar på förbipasserande, kommer och myser med dig sen
om det går för sig? du är ledig imorgon eller hur? jag är.."
var bor du?
svårdefinierat. styrmansgatan, mariehamn / hagaringväg, saltvik / idrottsgatan, vasa
trivs du där?
på olika sätt och av olika orsaker trivs jag så helvetes bra på alla tre, ja.
har du haft sex idag:
räknas det att trycka kinden mot en kamera i tretton timmar? inte? isåfall nej.
hur svarar du i mobilen:
"haallååå"
vem ringde du senast?:
joli
vad sa den du senast pratade med i telefonen:
jag hörde inte ett endaste ord, men jag gissar att han pratade om att ligga i buskar fulla med mygg eller att mysa. det vanliga.
antal timmar sömn inatt:
hm, sex?
sov du ensam:
nope
brukar du komma i tid:
ja. eller okej, jag ljög. nej.
hur känner du dig nu:
utmattad
vanligaste färg på dina kläder:
blackish
vad tycker du om fötter:
jag tycker att joels luktar satan just nu. annars har jag inget emot fötter överlag.
vad saknar du:
fritid. sovmorgonar. långa frukostar. soltimmar på stranden. att festa.
hade du en bra kväll igår:
har väl haft bättre. ganska mycket bättre till och med.
favorit dryck på morgonen:
apelsinjuice
när brukar du oftast gå och lägga dig:
0100
är du blyg?:
nej, men tydligen är jag dryg.
sysslar du med någon idrott:
jag har cyklat till jobbet tre gånger i sommar?
tror du på kärlek vid första ögonkastet:
faktiskt inte.
har du spytt offentligt:
jo, för väldigt många år sedan på en stuga i geta. tror eva fellman såg det till och med. score.
vad skulle du göra om du vore kille för en dag:
ha sex, givetvis.
är du nöjd med ditt liv:
ibland. för det mesta.
är du bortskämd:
elin tycker att jag är curlad av mina föräldrar. jag tycker bara att jag har haft en bra uppväxt.
bortskämd är jag med fina vänner och ett bra liv som jag inte uppskattar tillräckligt mycket.
vad gör du i morgon:
jobbar, what else?
vad är det värsta du vet?:
prestationsångest. på gott och ont.
har du bra vänner och äkta vänskap?:
ajjajajajaj ja
vad är det finaste du fått?:
min politiskt korrekta self skulle vilja svara "min lillasyster", som jag givetvis är väldigt tacksam för. men jag måste ändå svara min klädställning på den.

fredag, juli 30

NÅGOT SOM INTE BÖR FALLA I GLÖMSKA

är att mitt korpfotbollslag systembo-laget är det enda obesegrade laget i sommarens korpserie,
trots att de har mig på laget! igår hade vi match mot ett lag som var så fruktansvärt mycket bättre
spelmässigt än oss, men ändå lyckades vi vrida och vända en 2-0-match till en 3-2-vinst.

och ja, viktigast av allt: jag blev matchens lirare. då spelar det ingen roll om man är halt och
tappar tånaglarna. jag menar, jag fick en öl. en öl!

en fredag nästan precis som alla andra

kommer hem. diskar. konstaterar att vi nästan har lyckats med bedriften att använda alla koppar vi har.

elin försöker powernapa samtidigt som jag vill testa blixten. no good kombinationo.

sen bakar jag lite bullar och retuscherar 300 bilder,

medan elin och sara dricker varsin vinflaska och sedan försvinner ut genom dörren.

nu är jag ensam. och jag gillar det. kan vara första gången.

nathalie

den här killen alltså

denna fredag sammanfattningsvis

torsdag, juli 29

igår träffade jag en fantastisk tjej

idag måste jag skriva ett fantastiskt personporträtt för att ge henne rättvisa.
känn på den prestationsångesten.

vi hade picknick på bryggan i sjökvarteret.

onsdag, juli 28

och snart är juli också över

whats new?

elin har börjat blogga igen efter en månads uppehåll och jag har en ny bikini som är väldigt, väldigt
fin. och framför allt så passar den. helt fantastiskt. den är korallorange och underbar och från
french connection. kommer bo i den hela sommaren. at least what's left of it.

tisdagsmys med fanny (och nisse)

tisdag, juli 27

brillllllor

10 euro, alice vintage

salem längtar efter att bli gubbe

foto: andreas dienert

Salem al Fakir är artisten som verkligen lever och andas musik. Han växte upp i en otroligt
musikalisk familj och började spela fiol redan när han var fyra år gammal. Att åldras är inget
negativt för honom, tvärt emot längtar han efter att bli gammal så han kan ta det lugnt.

– Jag har alltid längtat efter att bli gammal. Eller att bli äldre liksom. Jag har alltid spelat
tillsammans med äldre människor och då också umgåtts med dem. När jag var fem år och stod
på scenen ville jag alltid ha på mig mina finbyxor, kråsskjortan och gördel. Och så klart flugan,
den var också viktig. Jag har liksom alltid gillat att klä mig propert och ordentligt och det är
också någonting som jag lever upp till idag. Det är så bra också, för alla i bandet är så lika. Vi har
på oss väldigt fina scenkläder från J.Lindeberg när vi spelar, berättar han för mig samtidigt som
han hugger in på en köttbit.

Han har precis anlänt till festivalområdet och stannar på Åland exakt tre timmar till innan han
beger sig vidare. När jag frågar honom om han aldrig blir stressad av allt flängande ler han sitt
sneda leende och kikar på mig under sin lockiga lugg.
–Jag slutade stressa när jag var fjorton.

Men om du nu är så himla noga med vad du har på dig på scen, speglar det här av
sig på vardags-Salem också? Gillar du kläder och mode?
–Ja, alltså det är det ju många som verkar tro. Men ärligt talat bryr jag mig inte alls. Jag köper
extremt lite kläder. Av någon konstig anledning blir det alltid så att jag shoppar i Göteborg, men
jag blir så himla stressad av att vara i klädbutiker så det är inte alls kul. Privat bryr jag mig inte
alls lika mycket om mitt utseende som på scen. Därför är det himla smidigt att jobba hemifrån, skrattar han.

Håret då? Fixar du det mycket?
– Nej. Alltså så här ligger det till med håret: Det är bara ren tur om det ser bra ut någon dag.
För det mesta är det bara där och växer, det är bara ibland det kan se helt okej ut.

Jag tycker åtminstone att det är väldigt fint.
– Tack så mycket.

Så, du längtar alltså efter att bli gammal?
–Ja, när jag blir gammal då ska jag ta det lugnt och göra sånt som andra gör.

Och vad exakt är det? Jag har hört att du har en båt?
–Ja, jag har en gammal snipa i Stockholm som jag brukar fara ut med när jag kommer hem. Det
är väl mest för att det är det enda jag hinner med känns det som. Det är en gammal fiskebåt som
vi har plastat in. Den är nog väldigt skruttig, men jag tror nog att det flyter än så länge.

Hur känner du att du har utvecklats sedan första singeln släpptes 2006?
– Jag känner verkligen att jag har lärt känna mig själv bättre. Den största grejen är väl att jag
har erkänt för mig själv att jag är en låtskrivare. Jag kan verkligen sitta hemma och känna att det
är mitt yrke. Även fast jag jobbar hemifrån och så. När jag skriver mina låtar utgår jag ofta rätt
mycket från mig själv, men jag försöker att ha lite distans så det inte blir allt för privat.

Vilken är din absoluta favoritlåt du skrivit?
– Det är nog ”Astronaut”. Jag vet inte vad det är jag gillar med den, den har liksom någonting.

Åh, det är min favoritlåt också! Vad handlar den om?
– Jag brukar inte vilja säga till någon vad mina låtar handlar om, utan jag vill hellre att man
bygger sig en egen uppfattning. Då blir musiken mer personlig.

intervju ur nya åland måndag 26/7 2010

admire

alltså nu under sommaren måste jag erkänna att jag faktiskt klarar mig sätt bra med sandaler och
vita tygskor. men inför hösten hopar sig skocravingsen med acne admire längst fram i kön.. ahhhh åhhh..

bilden lånade jag från ylva

måndag, juli 26

hoppas på håriga artister

Jag har en rätt jobbig liten skada. Det är nämligen så att jag är väldigt, väldigt, väldigt
svag för långa svepande luggar på killar. Eller egentligen ostyrigt långt hår över huvudtaget.
Om en kille tittar på mig genom en lockig lugg och ler lite snett spelar det inte särskilt stor roll
vad han säger. Han har mig runt lillfingret utan att behöva göra speciellt mycket.

Jag pratar givetvis om min intervju med Salem al Fakir. Killen som inte förstår ”vad
allt prat om hans hår” handlar om. Herregud. Om han bara visste. Under hela intervjun satt jag
och försökte undvika att ställa frågor om hans hår. Jag skrev i förväg upp lite frågor på en lapp
och tog med mig. Fick dessvärre stryka de fem första, efter att fotografen vänligt men bestämt
sagt ifrån. Han trodde inte att Salem skulle ha lust att prata så mycket om bara sitt hår.

Så jag sparar på hårfrågorna. Får hoppas att någon av de resterande artisterna som kommer har
hår värt att prata om. Erik Saade känns ju kanske som en eventuell kandidat. Nu när jag börjar
fundera på saken är han nog den enda jag kan tänka mig att lindas kring lillfingret på. Jag
menar: Thomas Di Leva? Nej tack. Brylkrämsbrolle? Big nono. Lars Winnerbäck? Förlåt men
alltså nej. Det skulle väl kanske vara mustasch då. Får göra en hårsnackis med dem.
Och jag som inte ens gillar mustascher.

krönika ur nya åland måndag 26.07. 2010

konstateranden från sängen

efter min första jobbhelg som journalist måste jag ändå konstatera att det nog är värt allt jobb när
man slår upp tidningen på måndag morgon. fan vilken bra tidning vi har gjort den här
helgen. snygga bilder, välskriven (till största delen) text och snygg layout. sjukt duktiga
människor jag jobbar med.

det som nästan är ännu bättre med att jobba helg är att jag nu är ledig i tre dagar. eller det är
meningen att jag skulle ha varit ledig i tre dagar, men eftersom jag älskar mitt jobb så mycket så
hoppar jag in lite extra på onsdag och gör ett personporträtt. jag längtar fan redan. den här veckan
kommer vara super-mega-awesome jobbmässigt.

funderar på att lägga upp nånting från helgen här på bloggen nu, typ salem-vju och familjen-recension?

söndag, juli 25

familjen update

det är bekräftat. familjen kan få en på bra humör. oavsett hur grinig man är innan spelningen så
går man därifrån dansandes. fy helvete vilken bra spelning de gjorde igår! tror ni mig inte,
kolla in det här.

lördag, juli 24

humörsvängning 2000

jag var på helt okej humör när jag kom hem. jag var verkligen det. trots att jag luktar rökt fisk och
är fuktig ända in på underkläderna. även fast det känns som att jag har suttit och skrivit hela
kvällen men ändå inte fått något gjort. jag blev inte ens arg när jag tappade ut sexhundraarton
röda vinbär över mig själv på jobbet. men när jag kommer hem och kikar in i frysen för att kolla till
mina mintpuffetar och inte bara den ena utan båda jävla glassar är borta. då for
humöret för mig. det finns liksom ingen hejd på min ilska. mina mintpuffetar är satan heliga.

jag misstänker givetvis att det här är ett sätt för mig att få ut min underliggande frustration och
trötthet. men jag blir inte mindra grinig för det. så jag drar istället till bastun och hoppas på att en
spelning med familjen kan få mig på bättre humör.

att grilla en ananas på en engångsgrill

bara en sån sak liksom. älskar den här reklamen!

fredag, juli 23

helg-jobbar-mad

för ungefär en timme sedan inleddes min helg som helgreporter. helgens tema verkar, trots att vi
har brillianta andreas flienert på jobb, vara "madde (fotar själv)". med andra ord blir det en äckligt
händelserik helg med eventuellt lite för många timmar på redaktionen. men jag tror det blir kul!
inleder med en mys-stund med salem al fakir om två timmar. längtar!

om nittiotal och skor, men mest om skor

Mina första heels, om jag ens vågar kalla dem heels, köptes inför min
konfirmation i åttonde klass. Jag minns dem väldigt tydligt. (Eller minns och minns, de
finns givetvis fortfarande kvar. Varför skulle man kasta ett par skor? Låter vansinnigt). De var
vita, hade en bred sex-centimetersklack och smala gummibandsremmar. Det var ett himla
omständigt köp vill jag minnas, eftersom utbudet av högklackade skor för femtonåringar är rätt
..tamt i Mariehamn. Om jag inte missminner mig krävde just den där shoppingturen både tårar
och arga mammor innan den var över.

Jag var tvungen att övningsgå med dem flera dagar innan
konfirmationen för att min gångstil inte skulle vara allt för snarlik med
farbrorn som inte ville vara stor (barnprogram från nittiotalet. helt
fantastiskt sådant, har du inte sett det så youtuba genast).

Jag minns hur jag fascinerat speglade mig och betraktade mina ben. Så långa och smala de
plötsligt blivit bara tack vare ett par skor. Och inte nog med det, jag blev dessutom längre än
min resliga 162 centmeters mamma.

Jag misstänker att det var här någonstans som min kärlek till skor
föddes. Om inte annat lades åtminstone en stabil grund för det mörka
vansinne som kom några år senare. Det tog oroväckande många år av fruktansvärda
skoköp innan jag faktiskt came to my senses. Det är inget jag sopar under mattan. Jag tog seriöst
min examen från Yrkesskolan för tre år sedan i min mammas (!) gamla skor. Fattar ni? Mammas skor.

Lyckligtvis var det den sommaren, sommaren 2008, som jag äntligen fick upp ögonen för
tolvcentimetersklackarna. Det kan ur icke skoälskade människor perspektiv kanske låta aningen
absurt att beställa fjorton par skor på en gång, men det var i och med den beställningen som
vansinnet satte fart. Av de där fjorton heelsen finns inte längre ett enda par kvar i min ägo. Men
de utgör en milsten.

Sedan dess har känslorna växt och utvecklats till en stark och stabil
relation. Jag älskar skor. De gör mig lycklig. Helst ska de vara svarta med smal
klack och platå, men egentligen kan vilken färg eller form som helst funka. Det enda kriteriet att
klacken håller sig över tio centimeter. Jag köper hellre skor än mat, alla gånger, och för mina
senaste topshopheels fick jag i princip leva på luft i en månad. Vilket det ju givetvis var värt. Ni
måste förstå, att köpa och äga skor ger mig ett lugn i själen som kanske
endast kan jämföras med Nirvana. Inte nittiotalsbandet med Kurt
Cobain i spetsen, utan det där religiösa tillståndet. Skor för mig är lycka.
Och ja, jag gillar väl att vara lycklig.

ur nya åland fredagen 23/7 2010