hon minns när hon lovade att aldrig släppa hans hand
såklart hon minns
men det känns som hundra år av tankar sen
om hon anstränger sig kan hon nästan komma ihåg första gången hon såg
in i hans ögon
men det är dimmigt nu, färgerna har falnat
och när han tittar på henne,
sträcker sig efter henne, håller om, flätar samma deras fingrar
då hör hon nästan hur tomt det ekar
där fjärilarna förut bodde
aldrig känner hon sig mer ensam
än just då
hon vill skrika
skrika åt världen, alla och allting
varför är det såhär
varför ser han inte ut som han borde göra
varför lyser han inte som han gjorde förr
vad är det för fel,
för fel på mitt hjärta?
- att min favoritpoet av alla poeter kan ta orden ur min mun och sätta det på papper. smått fantastiskt ändå. hur en dikt kan få en att gråta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar