Alltså alltså alltså. Idag klockan 15.30 blev jag officiellt av med min tatueringsoskuld. Själva smärtan var ungefär exakt som jag tänkt mig - en baggis för en person med dermatillomani like myself. Två gånger under tiden Daniel hade nålen mot min arm gjorde det så ont att jag ens reflekterade över att det var smärta jag kände. I övrigt kittlades det mest. På ett sånt sätt som det kittlas när någon försöker ta sig igenom ens hud med något som känns som en ovass kniv. Jag vet inte hur jag bäst ska beskriva känslan av att spegla sig själv med en tatuering på kroppen där det tidigare varit tomt. En euforisk och förvirrande pirrig och bra känsla.
Ett kreativt yrväder som jag bör i mitt tycke även låta sin färgstarka personlighet ta uttryck i form av tatueringar. Varför ska glida runt genom livet med en hudkanvas i storlek med ett tvåmeters matta utan att använda sig av den? Så fort jag fått bort plasten ska jag tvinga första bästa människa min närhet (Not to brag, men det lär inte bli så svårt, får snart ta fram ett kösystem till övernattningar i min lägenhet. Älskart.) att hjälpa mig fota den. Så ni får se. Nu vill jag göra en till. Helst imorgon.
Stencilen innan vi började och Daniel in action.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar