Kärlek är så himla knepigt. Det händer ju att man ibland dumdristigt inbillar sig själv att man har en speciell kill- eller tjejtyp som man attraheras av. Att man föreställer sig att man aldrig skulle kunna hångla upp en kille som har långt hår, eftersom man bara gillar kortklippta frisyrer. Typ. Eller i mitt fall tvärtom. Men när det kommer till kritan är det där enligt mina teorier ingenting man kan bestämma på förhand. Det finns inga regler eller riktlinjer när man fallit för någon.
Du kan inte bestämma hur ditt hjärta ska känna. Hjärtat är en rätt taskig kroppsdel på det viset. Det är inte bra på varken samarbete eller logik och det kan aldrig ta den enkla vägen fram till målet. Plötsligt ligger du där i mörkret och tänker på din bästa kompis lillebrors perfekta leende och sen är det kört. Hur mycket man än försöker förneka det så kan hjärtat, när det väl börjat känna, inte stoppas.
Jag var på bröllop i helgen och på festen efteråt hade brudparet gjort små goodiebags till varje gäst. Inuti dem fanns det till varje bröllopsgäst bland annat en lapp med ett litet kärlekscitat. På min lapp stod ”You come to love not by finding the perfect person, but by seeing an imperfect person perfectly”, och hur otroligt kräkfärdigt cheesy det än må låta så stämmer det ju faktiskt. När man väl fått känslor för någon så spelar det ingen roll om denne är lite för kort, har stor näsa eller en snuggletooth. Vad man förut kanske stört sig på, förvandlas plötsligt istället till charmiga drag som man inte kan sluta titta på med ett fånigt leende på läpparna.
Nu ska vi inte utgå från att jag hänger upp mig på good looks. Vad jag försöker komma fram till är att det i grund och botten faktiskt handlar mer om personkemi än attraktion. Jag tror nämligen att det inte finns bara en person för alla, utan flera stycken. Det finns så många människor i världen att det vore galenskap om det inte vore så, tänker jag. Men för att hitta dessa personer måste man lära sig att acceptera hjärtats ologik och verkligen våga känna. Hur fel eller konstigt det än kan kännas i början. Tänk om det är frågan om just en sådan där person som du är menad att vara med? Som du slipper gråta dig så trött över att du vaknar med kinden fastklibbad i lädersoffan?
Tänk på det nästa gång hjärtat hoppar till lite extra. Tänk på hur fantastiskt det är att kunna se det där perfekta i en person, och att personen i fråga känner likadant för dig. Våga falla lite grann, eller mycket, och strunta i den där obehagliga risken att bli nobbad. Jag menar, lädersoffan aint going nowhere.
(ur nya åland 17 juni 2010)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar