måndag, maj 3

om det skulle råka sig så att någon frisör läser min blogg

så ville jag bara visa att jag faktiskt kan rulla någorlunda snyggt. det såg så slappt och risigt ut på de tidigare bilderna.

perm

så har vi det ur världen.

a fro

frilla01

frilla05

frilla02

frilla04

frilla03

ibland är vi i skolan

idag hade vi HD, rullade upp våra permanenter och gjorde en frisyr av dem. det var roligt.

skola2

skola7

skola4

skola5

skola10

skola1

skola6

söndag, maj 2

ska ta en lång romantisk promenad i solnedgången med mina skinnyjeans

de senaste timmarna har jag ägnat åt nåt så meningsfullt som att komma i mina skinny jeans
(antingen har ni sett det här avsnittet av satc, fattar meningen ändå, eller så får ni leva i
ovisshet). jag har stått upp och hoppat, jag har legat ner och ålat, jag har sprayat dem med vatten,
jag har suttit på huk och jag har dansat runt i hallen med juckande rörelser. jag har helt enkelt
gjort allt. nu har jag kommit så långt att jag har jeansfanskapen på mig, och stängda med en
hårsnodd. efter promenaden kanske jag kan stänga dem, och sen återstår bara att kunna andas.

förra veckan gjorde jag ju debut som krönikör i nya åland också ja

note to self till nästa krönika: ta ny bylinebild och kom på ett sätt att komma ur denna kroniska skrivkramp som
naglat sig fast i mina fingrar likt fång på en knubbig shetlandsponny.

Untitled

Var f-n är vårt filmteam?


Mina svordomar ekar över ett kvällsdisigt Åbo. En ful Saab tutar argt när vi traskar
över vägen.
Eller ja, traskar och traskar. Jag går först och skjuter en enorm rullväska framför
mig, eftersom jag tack vare blåsorna i mina händer inte längre kan dra den.

Henrika har tre enorma väskor på ryggen, vilket ger henne hållningen av typ en nittiosjuårig
tant. Med hund. Som tydligen blivit bajsnödig. Mitt på vägen. Tårarna är inte långt
borta när jag når trottoarkanten och väskans ryck skapar en svidande
smärta i mina handflator.


”Alltså, var fan är vårt filmteam nu?” gnäller jag till Henrika samtidigt
som vi flåsande lutar oss mot ett metallstaket tillhörande Hesburgers
drive-in.
Tre hamburgerstinna finnar tittar storögt på oss och samtidigt som de sätter sig i
bilen vippar min enorma väska med en smäll i gatan. Hoppas kameran inte låg överst.

Ni förstår, att vi lyckades missa bussen från Åbo till Vasa kvällen före en skolkväll är inte
speciellt förvånande när det kommer till oss. Faktum är att vårt liv är så hemskt men på något
charmigt vis ändå underhållande att vi ofta reflekterar över vilken fantastisk teveunderhållning
det skulle kunna vara.

Hela idén började egentligen en dag när vi var och handlade mat. Det här var alltså på den tiden
när vi fortfarande inte hade gjort av med alla våra sparpengar på för små skor,
nagellack, färskpressad juice
och annat för stunden livsnödvändigt.

Enda gången som jag får ta rollen som den äldre, mognare och mer ansvarsfulle parten är
nämligen när vi är och handlar mat. Att jag de resterande 23 timmarna av dygnet
är en navelluddspillande, oanständig, heltidsbloggande latmask är inget
som märks
när vi kommer in i en butik.

Plötsligt vill Henrika ha allt som antingen har en tecknad figur på förpackningen eller innehåller
mer än 70% socker. Hon stannar helt säkert femton gånger under en shoppingtur, vid olika
hyllor, med vädjande blick och darr på rösten. Ibland kan det vara en tårta med en
nalle på, ibland är det Coca Cola och ibland – de allra värsta dagarna – så får hon för sig att hon
inte kan leva utan en babyfåtölj i form av ett får.

Innan vi har irrat klart mellan hyllorna där inne har det lätt passerat en timme. Den där gången
Ben&Jerrys hade provsmakning vid frysdiskarna vill jag inte ens gå in på.

Andra tillfällen som skulle gjort sig bra på teve är till exempel när IFK Mariehamn skulle komma
till Vasa för att spela mot VPS och vi, nästan läskigt peppade, planerade flera dagar i förväg hur
vi skulle gå på matchen och heja dem till vinst. Eftersom vi varken äger någon
huligantuta eller IFK-flagga att vifta med, tog vi istället min grön/vit-
randiga hängmatta med oss. Den stod vi sen och höll i varsin ända
samtidigt som vi för full hals skrek ”HÄÄÄÄJJAA IIIIIEFKÅÅÅÅÅ!”.


Eller som den gången när vi bara skulle dricka lite vin innan vi for ut, och jag somnade på soffan
efter bara två glas. Himla konstigt tyckte vi på efterhand, hur jag blev så himla snabbt full. Tills
vi upptäckte att de rymde en halv liter. Per glas.

in a split second

londonasta

tänk hörni, är det inte fantastiskt hur sinnesstämningen kan förändras hastigt från superdepp till megapepp när
man är maderiell? (asta är alltså i london över valborg. och jag är inte alls avundsjuk.)

jag vill minnas att lördagkvällar ska vara roliga och över allt för snabbt. inte långtråkiga. och mulna.

the concretes @ island in the sun



wow, the concretes kommer till island in the sun i juli. kanske man skulle göra ett första appearence där i år då.