Läser min gamla (och mycket otillgängliga!) blogg och ryser av välbehag. Hur en sådan ung och oförstörd liten flicka kunde skriva så mörkt och självironiskt redan vid sexton års ålder gör mig förvirrad. Och stolt. Jag har nog alltid haft det där lilla tragiska och mörka inom mig. Liksom, citat som dessa:
"..åh så roligt, min dröm slår nästan in. Efter det här är det bara den drömmmen om att vara på Sittkoffs efter stängningsdags som är kvar. Åh!"
"Jag vaknade på fel sida, för mamma stormade in i mitt rum och tände solen eller nåt i ögonen på mig.."
"Vilket djur skulle du identifiera dig själv med? - Groda, till utseendet i alla fall."
"..orsaken till denna bortglömda detalj är rätt och slätt att jag nog slog i huduvdet vid händelsen och glömde den. Det kan ju också ha att göra med att jag höll på kvävas när jag var en dag gammal och hade nån sekunds syrebrist till hjärnan. Men det är bara spekulationer"
"Gamla människor och får är ganska lika. Båda är politiskt oberoende, lite läskiga att umgås med, deltar ogärna hastiga samtal, och tuggar med tänderna så det smäller"
Säger ju det, sexton bast? Jag älskar mig själv.
4 kommentarer:
vilket skratt ditt citat om gamla människor utlöste på jobbet!!/puss mamma
ahahahaa, det var väl därför våran fantastiska romans tog sin början när vi va 16 ;) Den självironiska vindruvan madde!
mamma, du borde ha läst min blogg när jag var 16! ..eller kanske inte....
heidi: haha åh ja! men vad berodde de där åren av total tystnad på sen då?
hmm... Vi måsta förverkliga oss själva, så vi tog en liten paus. Men jag lovar, det var inte DU, det var JAG!
;)
Skicka en kommentar