Igår kväll när jag inte hade något bättre för mig (läs: undvek att skriva på ett arbete, läsa på finskaprov och göra en porfolio) satt jag och läste gamla blogginlägg. Blogginlägg som jag skrev för kanske två, tre år sedan. Jag har alltid njutit av att gå tillbaka i tiden och läsa gamla inlägg, speciellt eftersom jag har en tendens att börja gilla saker jag gjort först 7 månader efter jag gjort dem. Jag brukar sitta och skratta åt mina egna skämt, beundra bilderna som jag är nöjd med och le åt minnen.
Men igår fick jag mest en dålig känsla i magen. Vad har hänt med mitt skrivspråk? Vart har min sarkastiska humor tagit vägen? Bilderna? Intressanta resonemang? Elaka påhopp? Det enda spåren av mitt forna jag är min självömkan som finns kvar i var och vartannat inlägg. Det måste vara den där nästan äcklig snälla och kramgoa österbottniska bacillen som lyckats tränga in i mitt blodsystem (eller vart nu baciller tränger sig in) och göra mig till en jävla mes.
Något måste, och kommer också att hända. För såhär kan det faktiskt inte fortsätta. Jag kan inte svika bloggen som gett mig så mycket sedan vi inledde vårt förhållande för snart fem år sedan. Nej, jag är nog fortfarande kär. Behöver bara en nytändning så är jag back on track! Förhoppningsvis kommer denna nytändning lagom till middagstid. Eller till juni. Eller i höst. Men den kommer att komma. Pråmiz.
2 kommentarer:
haha! "äckligt snälla och kramgoa österbottniska bacillen". Tur att vi fått nån på fall iallafall, för mr. Soini har den minsann inte infekterat. :)
hahaha, vi får tvångsflytta honom till Vasa i två år så ska du se att det ordnar upp sig :D
Skicka en kommentar