avskedsspalten

Fotografen som blev krönikör som blev modeskribent som blev reporter. Det är jag. Hej. Eller
egentligen passar det kanske sig bättre med Hejdå. Detta är nämligen en avskedskrönika. Fast
avskedet blir inte långvarigt, känner jag mig själv rätt är jag snart tillbaka igen och kramas
med rika ryssar, käkar glass med hela ansiktet i teve och fotograferar pojkar på sädesfält. Det är
nämligen så att jag inte har något val. Jag och mediabranschen verkar ha något slags osynligt
band mellan oss. Och det där bandet är starkt. Det bygger nämligen på en djup och innerlig
kärlek till att bjuda på mig själv.

Jag älskar att skriva om mig själv och mitt liv i form av krönikor, jag älskar att hoppa runt
framför en filmkamera med en mikrofon, jag älskar att fara ut på reportage och träffa nya
människor, jag älskar att vara med på bild och jag älskar framför allt att fotografera själv. Det
var ju faktiskt så allting startade. Det var mars 2007 som jag fick min första riktiga kontakt med
den åländska mediavärlden. (Eller who am i kidding, min karriär som omslagsflicka började
faktiskt redan back in the eighties när jag som knodd poserade med mamma i en
traktor på Nyans förstasida).

Våren 2007 var första gången som jag fick känna, jag tänker inte kalla den för söt, smaken av
mediabranschen. Jag praktiserade på Ålandstidningen och av någon outgrundlig orsak ville de
sedan förlänga min tid där genom att ge mig ett sommarjobb redan samma sommar. Jag vet inte
om det var fotochefen Daniel Eriksson som i ett förvirrat ögonblick råkade lägga in mig på
sommarschemat eller om han verkligen såg någonting i mina trevande och oskarpa bilder.

Den där sommaren var hemsk. Jag minns hur jag ofta grät efter jobbet på väg hem. Jag har en
sådan otrolig prestationsångest och vilja att prestera. Så gick något snett kunde jag inte släppa
det på flera dagar. Hur roligt jobbet än var. Jag har haft sådan otrolig tur för sedan dess har jag
fått jobba inom media, fått privilegiet att pröva på båda tidningar och dessutom få göra teve!
Hur fantastiskt är inte det?

Ibland glömmer jag bort att känna mig hedrad och det är synd. För det är jag. Jag jobbar
jämsides med Ålands duktigaste mediamänniskor. De kan verkligen sin sak. Och det är inte så
konstigt, Nyans fotograf Stefan Öhberg är till exempel den som tog bb-bilden på mig när jag
föddes och nu jobbar jag tillsammans med honom. Jag tycker det är så fräckt på nåt vis. Fräckt
som i coolt alltså.

Så med dessa ord vill jag tacka för en fin sommar. Tack för all kritik - både den positiva och den
negativa - den hjälper mig att utvecklas. Tack Nina för att du gav mig chansen att testa på
reporteryrket och tack till alla fantastiska människor jag fått träffa. Nu tror jag att jag har använt
hela mitt ordförråd för det känns som att jag har slut på ord. Tänker fan inte skriva ett ord till
på flera månader.

publicerad i nya åland måndagen 23.8.2010