hatar snart

det där eviga tjatet om att leva i nuet. carpe diem. förstå hur bra man har det och njuta av det, yada
yada. det är faktiskt inte alltid så jävla enkelt. just nu har jag, vad det verkar, någon form av en
identitets- eller ålderskris. jag tror att jag håller på att morpha från tonårsmadde till vuxenmadde. vad
ska jag göra om ett och ett halvt år när jag går ut min högskoleutbildning? ska jag fortsätta plugga?
börja jobba? hur kommer mitt liv se ut då? kommer jag vara tillsammans med joel då? pallar jag att
flytta till sverige och plugga foto isåfall? eller måste jag leta fotoutbildning i finland och vänta tills
hans utbildning är klar 2014? ska jag fara tillbaka hem till åland? var är hemma? är det där hjärtat är?
är det där man känner sig tryggast? är det där ens garderob befinner sig? vill jag fortfarande syssla med
det här då? när ska man få skapa sitt första ordentliga hem och inreda det? när ska man skaffa barn?
när man är 35? för hur ska man hinna innan dess?

det här är frågor som snurrar i mitt huvud just nu. en del dagar känns allting värdelöst och jag vill bara
att tio år ska gå så man slipper all osäkerhet och stress. men sen å andra sidan är det ju nu som man
måste passa på att leva och göra vad man vill. faktiskt fånga den där jävla dagen och bara sticka iväg
till afrika och dofta på blommor eller testa på att bo i paris och ha en egen liten balkong som man kan
röka franska cigaretter på trots att man inte ens gillar att röka eller balkonger.

men det är det där jävla "snart" som har förpestat min hjärna. allting handlar om "snart". antingen är
det "snart är den här deadlinen över", "snart kommer joel hit", "snart är det jullov", "snart kanske jag
får inspirationen tillbaka" eller bara "snart är det natt och jag får sova". finns liksom inte någon direkt
njutning i tillvaron just nu. sen sitter man plötsligt där på en pinnstol och önskar att man gjort något av
sitt liv när man var 21. "tjugoett, den bästa åldern!" BAH

och sen den här ångesten över att alltid välja rätt. hur ska man veta vad som är rätt? ja, man ska följa
sitt hjärta och låta hjärnan vara kompassen, visst visst. men tänk om man en dag känner att man
verkligen inte vill plugga i en liten stad i finland och kasta bort tre år av sitt liv på att gå i skola då och
då och inte gilla tillvaron. och sen en annan dag känner man att det inte spelar någon roll vad man gör
bara man får vara sin pojkvän, och en tredje dag känner man bara vilken jävla tur man har som har
priviliegiet att både få plugga och jobba med det man älskar mest i världen. uppskattar man då det man
har för lite, eller har man bara hamnat in på ett spår där man bara gör något för att man alltid gjort det?
och hur ska man veta? och hur tar man beslut som man sedan inte ångrar?

det är alltid skönt att prata med er, nu känns det lite bättre igen. ska ta en dusch och locka med mig
henrika till ollis och titta lite på idol. sen är ju den här kvällen slut, och snart får jag ta tåget till ekenäs.