måndag, oktober 17

HANNA

Hanna skrev så fint om mig på sin blogg. Det är väldigt intressant det där egentligen, faktumet att vi träffats två gånger i verkligheten men har känt varann i flera herrans år. Att hennes pojkväns kompis jobbar tillsammans med min pojkväns bror, att min bästa kompis i Vasa är bästa kompis med hennes bästa kompis och att hon gått i samma klass som min klasskompis Hanna är ju sen bara löjligt. Det är en himla soppa egentligen, svenskfinland.

Hur som helst måste dessa faktum ju vara tecken på att någon högre makt fört oss samman. Och tur är väl det. När man träffar någon för andra gången i livet och inte kan sluta prata så är det något speciellt. Jag har verkligen svårt att prata om mig själv, det är väldigt få personer som kan få mig att öppna mig och våga prata om mig själv länge utan att få dåligt samvete. Annars är jag mest en lyssnare, men med Joel, Asta, Elin och Hanna forsar bara orden ur mig. Utan sådana samtal skulle jag nog bli tokig. Så tack för den terapin, hjärtan.

2 kommentarer:

h sa...

gulle-mad!

Elin sa...

Nå, jag råkar ju tycka om när du pratar mycket. Det är bland de finaste ljus jag vet. Keep it coming.