MUA

Jag tänkte på en sak ikväll när jag stod i en enorm lägenhet på Östermalmsgatan och sminkade på en möhippa. När jag började Estenomutbildningen var jag så jävla självsäker. Jag kunde lite om det mesta som vi hade kurser i och kunde briljera med mina fotokunskaper, layoutskills och var inte så dålig på varken hårdesign eller styling heller. Men makeupen. Herre. Min. Jävla. Gud. Vad jag fick kämpa med den. Innan jag började skolan hade jag i princip bara sminkat mig själv, med några enstaka undantag. Jag hade nästan aldrig gjort varken en ordentlig sotning, använt läppenna eller ens tänkt på att jobba med highlight och skuggning. Jag var en jävla rookie helt enkelt.

Det kändes som att alla i klassen var bättre än mig på smink, vilket gjorde att mitt självförtroende sjönk ännu mer. Jag hade liksom kreativiteten och idéerna, men jag kunde inte genomföra dem för jag visste inte hur. Haha, jag tror inte det är någon i SK07 som inte minns min klassiker "Kiwi-sminkningen" till exempel? Vi lämnar det.

Vad jag vill komma fram till med det här är att idag slog det mig att plötsligt har jag hittat mig som make up-artist. Problemet var att jag försökte sminka som andra gjorde och det funkade inte för mig. Jag behöver jobba med mjuka skalor, naturliga färger, utsuddade skuggningar och naturliga looker. Inte nödvändigtvis så att det ser naturligt ut i slutändan, men själva tekniken. Det är som med allting skapande, man behöver öva och öva tills man hittar sitt eget sätt. Och när det sitter, då kommer folk att betala 150 euro för en bronzig lila skuggning och be om ditt visitkort efteråt. Och fan vad bra man mår då.