Längs kajen ligger båtar med människor packade med öl. På bryggorna trängs lättklädda lyckliga
människor bland frysboxar, ölflaskor och getingar och från någon båt dånar sommarmusik.
Klockan är halv sex på eftermiddagen, men på Jurmo har klockan just nu ingen makt. Den kunde
lika gärna vara elva på förmiddagen eller tio på kvällen. I hopptornet en bit från kajen står
några tjejer och tvekar. Under dem svalkar sig solbrända festivaldeltagare. Stämningen är
fantastisk. Och då har vi inte ens kommit in på festivalområdet.
Området har mycket att erbjuda; en liten scen, en chill-lounge med fåtöljer, ett second-handtält,
olika smyckesstånd, öltält, föreningstält och givetvis, den stora scenen. På lilla scen spelar under
dagen bland annat det åländska bandet Oneflower tribe.
Ackompanjerade av ett helt fantastiskt sommarväder lockar de många människor till en mysig
spelning med både egna låtar och intressanta covers. När svenska Montys spelning på stora scen
sätter igång är publiken till en början aningen dämpade – men när första tonerna av trallvänliga
och välspelade ”Seglaren” ekar ut över området har kvällen definitivt börjat. Folk börjar dra sig
från campingen till området och solen går mot orange.
När Anna von Hausswolff äntrar scenen är det inte många som vet vad som väntar. Publiken är
splittrad och frågorna ekar ”Hur ung är hon egentligen?” ”Är alla låtar så här lugna?”.
Det tar ungefär tre låtar innan hon har fängslat publiken. Sedan är det ingen fråga om saken.
Man kan se hur par över hela området håller om varann och längst fram vid scenen tåras ögon.
Hon sjunger rakt in i allas hjärtan och när spelningen är över är det bara för The Concretes att ta över.
Till en början är publiken rätt lugn och endast de allra största fansen dansar och sjunger med.
Det smittar dock av sig under konsertens gång och efter några varv in på ölområdet kan man se
hur folk börjar släppa loss. När Concretes går av scenen är publiken så peppad att man länge
försöker få in dem på nytt. Nu ligger solen lågt och ger det torra gräset ett rödorange dimmigt
sken innan den helt försvinner över horisonten.
När mörkret fallit över ön kliver finska Jesse in på scen. Och publiken går bananas. Alla dansar
ohämmat till de elektroniska tonerna och verkar aldrig få nog. På scen är man minst lika vilda
och efter en spelning som känns alldeles för kort ser alla omtumlade ut. Den sista spelningen på
Island In The Sun är över och ingen fattar riktigt vad de precis varit med om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar