Okej. Jag vill inte låta bitter nu MEN är inte det här vackra vädret vi fastnat i just
nu bara för hemskt? Det blir ett sådant himla antiklimax, för bara för att det är soligt och
varmt så måste man alltid vara glad och framför allt - utomhus. Det är inte människa som har
någon som helst förståelse för om man en solig dag hellre skulle vilja ligga inne och kolla på
serier, bada badkar eller baka kanelbullar. Nej, man måste tvunget vara utomhus, helst på
stranden och helst måste man också vara lagom och snyggt brun redan innan man ens hunnit
komma ut i solen.
En annan sak som jag inte vill klaga över, men som ligger sådär passligt längst fram i mitt lite
förkylda och bittra huvud är detta faktum: Vi bor i ett ö-landskap bestående av
flera tusen öar. Över sex tusen stycken är det väl om jag inte missminner
mig? En ö är alltså ett landområde helt omgiven av vatten på alla sidor. Och om man skulle ta
och räkna ihop kustlinjen av alla de åländska öarna borde man med andra ord komma fram till
en rätt hög siffra. Vi har helt enkelt hur mycket space som helst att använda för
sommaraktiviteter. Bada, sola, picnicka och sådant menar jag. Det måste ju liksom
finnas åtminstone några meter kustlinje för var och en att använda sig
av. Även med turisterna inräknat.
Men TROTS DETTA är det Helt. Jävla. Omöjligt. Att hitta en endaste ynka liten
strandremsa utan människor en solig dag. Det spelar ingen roll om man så (det här är alltså
något jag personligen testat) tar bilen, kör så långt ut man kan komma i skogen tills vägen tar
slut, parkerar, går till fots genom skog och åkrar och skogsvägar tills skogen tar slut och övergår
i klippor som stupar rakt ner i havet. Det hjälps inte. Man kan ju ändå ge sig fan
på att man när man hasat och klättrat och rutschat ner för det där stupet
bemöts av en plaskande vit kropp iklädd en blå/vit-prickig lite för liten
bikini.
Det är ju så att man får lust att gå hem och in och sätta sig på facebook och sura. Skriva en
grinig status. Efter att ha forskat i ämnet facebook-statusar några dagar, har jag kommit
fram till en slutgiltig sak: ålänningar är inte kloka. Statistiken visar att de allra flesta
verkar ha både dåligt närminne och dessutom total brist på respekt för
den egna kroppen. Vi festar till bristningsgränsen, pressar sönder oss på stranden, sover
knappt om nätterna, klagar över hur trötta vi är, hur vi aldrig ska dricka igen och hur vi far ut
till skärgården på rehab. Och när fredagen kommer gör vi om allting från början.
Trots det verkar alla ha en riktig sjuhelsikes sommar. Och det är ju allt som räknas.
Att man har roligt. Varför ska man stå med båda fötterna på jorden när
man kan slå klackarna i taket?
krönika ur nya åland 15.07.2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar