vad är väl en lunchrast på banken?

138. Jag kollar med jämna mellanrum på siffrorna i svart bläck på den lilla lappen i min hand.
Den börjar se ganska tilltufsad ut, den stackars lilla lappen. På skylten på väggen lyser tre elaka
siffror. 129. Tanten i betjäningskassan pillar med ett myntrör. Hon får inte
riktigt tag om fliken på pappret och tar god tid på sig att öppna röret. Hon
har ingen brådska i världen. Det har inte heller tanten hon betjänar för tillfället. Inget
illa menat, men alla vet ju att gamla tanter alltid tar längst tid på sig inne på banken. Så är det bara.

Jag korsar benen, testar en ny ställning i den vadderade stolen. En till lunchstressad
kostymklädd man kommer in genom dörrarna. Jag ler förväntansfullt. Har den
senaste kvarten roat mig med att iaktta folks reaktioner när de först tittat
på lappen de fått utprintad i handen och sedan sett siffrorna på skylten.
En tant är tvungen att titta tre gånger innan hon till sist skakar på huvudet i en tyst protest. Jag
ser nästan en argt mess skrivas under den rynkade pannan när hon närmar sig stolarna.

Jag blundar och lyssnar efter ljud. Mannen bakom mig pratar i telefon med vad jag gissar på att
är hans flickvän eller fru. De pratar om dill. Han är glad. Om tre timmar får han
semester och då ska de ut till stugan. Och de har dill. Därför måste de lägga nät ikväll.
Några läser tidningen. Jag räknar till 3 Nyan och 2 Ålandstidningar. Score.

En tjej kommer in genom dörrarna precis när det plingar till. 134 är det nu. Hon har på sig en
blommig sommarklänning och crocs. Rätt åt henne om hon måste sitta på banken hela
lunchrasten, tänker jag. Människor som henne borde automatiskt hamna
längst bak i kön. Jag börjar uppenbarligen bli grinig. Min lunchpaus är 30
minuter och klockan säger att jag nu spenderat 23 av dem på banken. Joyful.

En gammal lärare går förbi. Vi hälsar vänskapligt. Han har redan blivit betjänad. Den lyckliga
jäveln. Jag sneglar mot disken han precis lämnat och väntar förväntansfullt medan den unga
killen lutar sig fram för att byta siffra. Men plötsligt byter han kurs, han slänger
ett papper och ställer sig upp. Meddelar sina kollegor att han tänker ta
lunch. Lunch?! Nu? När vi sitter tjugo lunchstressade personer och väntar på hans betjäning?
Jag känner hur jag brusar upp och får nästan lust att vända mig om till de gamla tanterna bakom
mig och delta i den lågmälda men uppenbart irriterade diskussionen om kundservice.

I min irritation missar jag nästan när det plingar till. 138. Det är min
siffra. Jag dubbelkollar lappen och flyger upp ur stolen. Plötsligt är all min
irritation borta. Allt jag känner är skadeglädje och när jag fått mina pengar och går ut genom
dörrarna sneglar jag ondskefullt över axeln.

Varför ser folk så griniga ut? Vad är väl en lunchrast på banken?

krönika ur nya åland, måndag 19/7 2010