Mina första heels, om jag ens vågar kalla dem heels, köptes inför min
konfirmation i åttonde klass. Jag minns dem väldigt tydligt. (Eller minns och minns, de
finns givetvis fortfarande kvar. Varför skulle man kasta ett par skor? Låter vansinnigt). De var
vita, hade en bred sex-centimetersklack och smala gummibandsremmar. Det var ett himla
omständigt köp vill jag minnas, eftersom utbudet av högklackade skor för femtonåringar är rätt
..tamt i Mariehamn. Om jag inte missminner mig krävde just den där shoppingturen både tårar
och arga mammor innan den var över.
Jag var tvungen att övningsgå med dem flera dagar innan
konfirmationen för att min gångstil inte skulle vara allt för snarlik med
farbrorn som inte ville vara stor (barnprogram från nittiotalet. helt
fantastiskt sådant, har du inte sett det så youtuba genast).
Jag minns hur jag fascinerat speglade mig och betraktade mina ben. Så långa och smala de
plötsligt blivit bara tack vare ett par skor. Och inte nog med det, jag blev dessutom längre än
min resliga 162 centmeters mamma.
Jag misstänker att det var här någonstans som min kärlek till skor
föddes. Om inte annat lades åtminstone en stabil grund för det mörka
vansinne som kom några år senare. Det tog oroväckande många år av fruktansvärda
skoköp innan jag faktiskt came to my senses. Det är inget jag sopar under mattan. Jag tog seriöst
min examen från Yrkesskolan för tre år sedan i min mammas (!) gamla skor. Fattar ni? Mammas skor.
Lyckligtvis var det den sommaren, sommaren 2008, som jag äntligen fick upp ögonen för
tolvcentimetersklackarna. Det kan ur icke skoälskade människor perspektiv kanske låta aningen
absurt att beställa fjorton par skor på en gång, men det var i och med den beställningen som
vansinnet satte fart. Av de där fjorton heelsen finns inte längre ett enda par kvar i min ägo. Men
de utgör en milsten.
Sedan dess har känslorna växt och utvecklats till en stark och stabil
relation. Jag älskar skor. De gör mig lycklig. Helst ska de vara svarta med smal
klack och platå, men egentligen kan vilken färg eller form som helst funka. Det enda kriteriet att
klacken håller sig över tio centimeter. Jag köper hellre skor än mat, alla gånger, och för mina
senaste topshopheels fick jag i princip leva på luft i en månad. Vilket det ju givetvis var värt. Ni
måste förstå, att köpa och äga skor ger mig ett lugn i själen som kanske
endast kan jämföras med Nirvana. Inte nittiotalsbandet med Kurt
Cobain i spetsen, utan det där religiösa tillståndet. Skor för mig är lycka.
Och ja, jag gillar väl att vara lycklig.
ur nya åland fredagen 23/7 2010
6 kommentarer:
Kan du inte sluta fetmarkera delar av texten sådär? Det gör texten svårläst och understryker märkliga delar av den, tycker jag i alla fall. Jag vill gärna läsa vad du skriver men ibland orkar jag fan inte för jag blir bara distraherad av alla fetmarkerade meningar.
oj, jag tycker helt tvärtom! att en text utan någon som helst fetning blir tråkig att se på och så orkar man inte läsa den alls. men visst, i get your point. ska se hur jag gör.
alltså jag menade inte att du ska skita helt i fetmarkeringarna, men du fetmarerar så MYCKET, och ofta långa bitar. jag gillar fetmarkering som verktyg i löpande text för att verkligen understryka något som man vill att ska "hoppa ut ur" texten men överdriver man så blir det ju bara jobbigt. hajjaru? :)
Jag tycker att du ska hålla dig till att ha fetning. Mina ögon säger att texten är kortare med fetning i.
"farbrorn som inte ville va stor" kan omöjligen vara från 90-talet eftersom jag kollade på det när det kom i repris på tv2 i början av 80-talet....
yeah okey, my misstake, menade att JAG kollade på det på nittiotalet.
Skicka en kommentar