salem längtar efter att bli gubbe

foto: andreas dienert

Salem al Fakir är artisten som verkligen lever och andas musik. Han växte upp i en otroligt
musikalisk familj och började spela fiol redan när han var fyra år gammal. Att åldras är inget
negativt för honom, tvärt emot längtar han efter att bli gammal så han kan ta det lugnt.

– Jag har alltid längtat efter att bli gammal. Eller att bli äldre liksom. Jag har alltid spelat
tillsammans med äldre människor och då också umgåtts med dem. När jag var fem år och stod
på scenen ville jag alltid ha på mig mina finbyxor, kråsskjortan och gördel. Och så klart flugan,
den var också viktig. Jag har liksom alltid gillat att klä mig propert och ordentligt och det är
också någonting som jag lever upp till idag. Det är så bra också, för alla i bandet är så lika. Vi har
på oss väldigt fina scenkläder från J.Lindeberg när vi spelar, berättar han för mig samtidigt som
han hugger in på en köttbit.

Han har precis anlänt till festivalområdet och stannar på Åland exakt tre timmar till innan han
beger sig vidare. När jag frågar honom om han aldrig blir stressad av allt flängande ler han sitt
sneda leende och kikar på mig under sin lockiga lugg.
–Jag slutade stressa när jag var fjorton.

Men om du nu är så himla noga med vad du har på dig på scen, speglar det här av
sig på vardags-Salem också? Gillar du kläder och mode?
–Ja, alltså det är det ju många som verkar tro. Men ärligt talat bryr jag mig inte alls. Jag köper
extremt lite kläder. Av någon konstig anledning blir det alltid så att jag shoppar i Göteborg, men
jag blir så himla stressad av att vara i klädbutiker så det är inte alls kul. Privat bryr jag mig inte
alls lika mycket om mitt utseende som på scen. Därför är det himla smidigt att jobba hemifrån, skrattar han.

Håret då? Fixar du det mycket?
– Nej. Alltså så här ligger det till med håret: Det är bara ren tur om det ser bra ut någon dag.
För det mesta är det bara där och växer, det är bara ibland det kan se helt okej ut.

Jag tycker åtminstone att det är väldigt fint.
– Tack så mycket.

Så, du längtar alltså efter att bli gammal?
–Ja, när jag blir gammal då ska jag ta det lugnt och göra sånt som andra gör.

Och vad exakt är det? Jag har hört att du har en båt?
–Ja, jag har en gammal snipa i Stockholm som jag brukar fara ut med när jag kommer hem. Det
är väl mest för att det är det enda jag hinner med känns det som. Det är en gammal fiskebåt som
vi har plastat in. Den är nog väldigt skruttig, men jag tror nog att det flyter än så länge.

Hur känner du att du har utvecklats sedan första singeln släpptes 2006?
– Jag känner verkligen att jag har lärt känna mig själv bättre. Den största grejen är väl att jag
har erkänt för mig själv att jag är en låtskrivare. Jag kan verkligen sitta hemma och känna att det
är mitt yrke. Även fast jag jobbar hemifrån och så. När jag skriver mina låtar utgår jag ofta rätt
mycket från mig själv, men jag försöker att ha lite distans så det inte blir allt för privat.

Vilken är din absoluta favoritlåt du skrivit?
– Det är nog ”Astronaut”. Jag vet inte vad det är jag gillar med den, den har liksom någonting.

Åh, det är min favoritlåt också! Vad handlar den om?
– Jag brukar inte vilja säga till någon vad mina låtar handlar om, utan jag vill hellre att man
bygger sig en egen uppfattning. Då blir musiken mer personlig.

intervju ur nya åland måndag 26/7 2010