kärlekssvammel

Det här med kärlek är en himla knepig grej. Det händer ju att man ibland

dumdristigt inbillar sig själv att man har en speciell killtyp som man attraheras mer av. Att man

föreställer sig att man aldrig skulle kunna hångla upp en kille som har långt hår, eftersom man

bara gillar kortklippta frisyrer. Typ. Men när det kommer till kritan så är det där faktiskt

ingenting man kan bestämma på förhand. Det finns inga regler eller riktlinjer när man faller för

någon. Du kan inte bestämma hur ditt hjärta ska känna. Hjärtat är en rätt taskig

kroppsdel på det viset. Det är inte bra på varken samarbete eller logik

och det kan aldrig ta den enkla vägen fram till målet. Plötsligt ligger du där i

sängen och tänker på din kompis lillebrors perfekta leende, och sen är det kört. Hur mycket

man än försöker förneka det så kan hjärtat, när det väl börjat känna, inte stoppas.

Jag var på bröllop i helgen, och på festen efteråt hade brudparet gjort små goodiebags till varje

gäst. Inuti dem fanns det till varje bröllopsgäst bland annat en lapp med ett litet kärlekscitat. På

min lapp stod ”You come to love not by finding the perfect person, but by

seeing an imperfect person perfectly”, och hur cheesy det än må låta så stämmer

det ju faktiskt sjukt bra. När man väl fått känslor för någon så spelar det ingen roll om han är

lite för kort, har lite för stor näsa eller en snuggletooth. Vad man förut kanske har stört sig på,

förvandlas plötsligt istället till charmiga drag som man inte kan sluta titta på, med ett sånt där

fånigt leende på läpparna.

Nu känns det lite som att jag har hängt upp mig på utseende och good looks. Vad jag egentligen

försöker komma fram till handlar i grund och botten faktiskt mer om personkemi än attraktion.

Jag tror nämligen att det inte finns bara en person för alla, utan flera

stycken. Det finns så många människor i världen att det vore galenskap

om det inte vore så, tänker jag. Men för att hitta dessa personer måste man lära sig att

acceptera hjärtats ologik och verkligen våga känna. Hur fel eller konstigt det än är. Tänk om det

är frågan om just en sådan där person som du är menad att vara med? Som du slipper gråta dig

så trött över att du vaknar med kinden fastklibbad i lädersoffan?

Så tänk på det nästa gång hjärtat hoppar till lite extra. Tänk på hur fantastiskt

det är att kunna se det där perfekta i en person, och att personen i fråga känner likadant för dig.

Våga falla lite grann, eller mycket, och strunta i den där obehagliga risken att bli nobbad. Jag

menar, lädersoffan aint going nowhere.

(ur nya åland 17 juni 2010)