tänka på när jag var till stockholm med elin förra vintern.
vi hade varit till beyond retro och var på väg till cityterminalen när jag fick syn på ett skyltfönster med
muffins. elin var lite trött och grinig och vägrade komma med mig in och köpa en muffin trots mina
vädjande försök och puppy eyes. till sist fick jag gå in ensam med en torkad fågelskit på axeln och min
kurrande mage. nåväl, där inne köpte jag alltså världens godaste äppelmuffin med glasyr och kanel
men det är inte därför jag berättar den här historien. nej. när jag kom in till caféet möttes jag av två
killar med noll kundserviceförmåga. de tittade på mig, höjde ögonbrynen och fortsatte chit-chatta med
varann och killen framför mig i kassan som shoppade morotsmuffins.
men plötsligt vände de sig bort och blottade det vackraste mina ögon skådat på flera veckor: en kille
med mellanbrunt, rufsigt hår och gröna ögon. han log mot mig och jag antar att han sa något i stil med
hej och frågade vad jag ville ha, men allt jag hörde var min egen puls och ljuv musik. han var så himla
söt. jag tog emot min muffin, betalade, nuddade hans hand, upplöstes i atomer och flöt ut genom
dörren. hela vägen till bussen svävade jag på moln och berättade säkert sjuttio gånger för elin om hans
hår och hans röst och hans ögon. när jag föreslog att vi skulle springa tillbaka och köpa ett muffin åt
henne också protesterade hon vänligt men jävligt bestämt med sitt vanliga "nej. madde." och jag fick
bli utan grönögd pojke. tror vi skulle fått väldigt vackra barn, jag och muffinspojken.
värt att tilläggas är att jag faktiskt senare under kvällen tillade att jag och joel också skulle kunna få helt representativa barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar