jag har för liten garderob. eller för mycket kläder. hursomhelst går mina kläder och mitt garderobsutrymme inte hand i hand. och ÄNDÅ köpte jag ännu lite mer kläder igår. för igår var jag till sverige på skoj. med teds familj, och köpte 25 l racingbensin och kollade på sportfjädrar till en volvo. lennart kör som en galning, men jag sov mestadels av resan så jag hann inte med att vara så rädd så mycket. som tur var. jag köpte en ny jacka (!) som är underfunderbar, bara två klänningar, tre par skor, ett träningslinne och ett par joggingskor, eller jompaskor/träningsskor, you name it.
bilder kommer snart att finnas på min bilddagbok om någon är intresserad.
idag var jag, mamma, moa, decci och johanna och hälsade på min gammelmormor hilkka på gullåsen. besöket har blivit jätte uppskjutet för min del för jag HATAR verkligen att vara där. jag klarar inte av att se mormor bli smalare och smalare, äldre och rynkigare och mindre och hjälplösare för varje gång. enda tills för nån månad sen var hon en glad tant som pladdrade på om allting hela tiden och bodde ensam. sen en dag föll hon och fick hjärnblödning och totalt handikappad. kunde inte prata, gå, stå och verkligen inte känna igen mig. ett tag låg hon bara medvetslös och alla trodde hon skulle dö. efter det har jag blivit en annan person lite. ingen i min släkt har någonsin dött och inte ens varit nära. så jag har inte vetat hur det har känts.
hursomhelst så får jag tårar i ögonen bara jag tänker på att hon kan dö snart. det kan vara om ett år, fem år, en vecka, en månad, nästa sommar. ingen vet. och det är jävligt jobbigt. och när hon ligger där i sin säng utan att knappt kunna röra sig, och försöker få ur sig allting hon har i huvudet, men inte klarar av det, så blir jag så jävla lipis så jag kan inte se henne i ögonen, hur mycket jag än skulle vilja. de få gånger jag fick ögonkontakt med henne och hon log mot mig, glatt men ändå sorgset, så klarade jag inte ens av att hålla kvar blicken, fy satan. ingen kan förstå hur det känns.
jag har växt upp med min gammelmormor. varje dag efter skolan for jag dit och åt munkar, lagade färg av blomsaft, vävde på hennes vävmaskin och klippte sönder hennes gamla kramdjur. men jag tänkte aldrig på hur mycket hon betydde för mig. förrän nu. ta för fan vara på eran tid med era släktingar. en dag kanske du inte kan prata med dem någonsin igen.
bilder kommer snart att finnas på min bilddagbok om någon är intresserad.
idag var jag, mamma, moa, decci och johanna och hälsade på min gammelmormor hilkka på gullåsen. besöket har blivit jätte uppskjutet för min del för jag HATAR verkligen att vara där. jag klarar inte av att se mormor bli smalare och smalare, äldre och rynkigare och mindre och hjälplösare för varje gång. enda tills för nån månad sen var hon en glad tant som pladdrade på om allting hela tiden och bodde ensam. sen en dag föll hon och fick hjärnblödning och totalt handikappad. kunde inte prata, gå, stå och verkligen inte känna igen mig. ett tag låg hon bara medvetslös och alla trodde hon skulle dö. efter det har jag blivit en annan person lite. ingen i min släkt har någonsin dött och inte ens varit nära. så jag har inte vetat hur det har känts.
hursomhelst så får jag tårar i ögonen bara jag tänker på att hon kan dö snart. det kan vara om ett år, fem år, en vecka, en månad, nästa sommar. ingen vet. och det är jävligt jobbigt. och när hon ligger där i sin säng utan att knappt kunna röra sig, och försöker få ur sig allting hon har i huvudet, men inte klarar av det, så blir jag så jävla lipis så jag kan inte se henne i ögonen, hur mycket jag än skulle vilja. de få gånger jag fick ögonkontakt med henne och hon log mot mig, glatt men ändå sorgset, så klarade jag inte ens av att hålla kvar blicken, fy satan. ingen kan förstå hur det känns.
jag har växt upp med min gammelmormor. varje dag efter skolan for jag dit och åt munkar, lagade färg av blomsaft, vävde på hennes vävmaskin och klippte sönder hennes gamla kramdjur. men jag tänkte aldrig på hur mycket hon betydde för mig. förrän nu. ta för fan vara på eran tid med era släktingar. en dag kanske du inte kan prata med dem någonsin igen.
1 kommentar:
Det där är svinjobbigt. Min farfar fick tvä hjärnblödningar och hamnade på ålderdomshem och det var så jävlasvinasjobbigt för han ville bara hem till sin skog och sitt hem och sina fågelsoppor, han rymde till och med en gång... Jag orkade bara hälsa på där en gång, snacka om att tränga undan sorgen.
Vill aldrig blir gammal och hamna på hem. Då skjuter jag mig.
Skicka en kommentar