ligger i mitt flickrum på hagaslätten omgiven av uppskattningsvis tvåhundra utspridda och skrynkliga tröjor, kjolar, klänningar och gamla leggings och svettas. jag kan inte ligga på rygg för då får jag ingen luft, jag kan inte stå upp för då blir jag svimfärdig och jag kan absolut inte andas med risk för att starta en hostattack. natten har jag tillbringat liggandes på mage, flåsandes med nässprayet krampaktigt greppat i högra handen. varje gång jag försökte andas (ni vet, dra in luft i lungorna) urartade det i någon slags pipande ljud följt av en hostattack. mina ögon är kusligt lika en nyfödd kultings, då de ser ut som två smala fuktiga springor med endast svarta pupiller bakom de nästan obefintliga ögonlocken, och luften här inne, som har en touch av kaninbajs-lukt är så varm att jag får varmt bara av att finnas till. mitt hår ligger slickat i en slajmig hästsvans och mina läppar är torra till sprickningsgränsen. jag trodde fan jag hade träffat rock bottom tills jag gick in på bobbys blogg och hittade det perfekta soundtracket till den här dagen. nu känner jag mig om möjligt ännu mer tragisk än tidigare.
1 kommentar:
haha,varför blir det såm tragiskt med det?
Skicka en kommentar