jag kom på när jag läste ylvas medhåll om mitt hyllningsinlägg till amélie från montmartre att
jag inte förklarade min kärlek med ord igår. för det bästa med den filmen är ju inte bara de
underbara färgerna i fotot, den klockrena humorn, detaljerna, de vackra omgivningarna och
fina, fina audrey tatou - utan den sinnesstämning man är i när filmen är slut. jag blir så jävla
(förlåt, jag vet att jag svär alldeles för mycket och jag försöker verkligen bättra mig) sugen på att
..leva. det känns som att inget är omöjligt, och jag blir liksom taggad att klara mig själv och göra mitt
liv ännu bättre än vad det redan är. jag vill ta bättre vara på mina kompisrelationer och jag vill
bli en ödmjukare människa. komma ihåg att ge komplimanger om man tycker att någon har en
snygg tröja eller blev jättefin efter ett besök hos frisören. jag börjar leta efter fina detaljer i allting
och blir mer intresserad av människorna runt mig.
har du inte sett amélie från montmartre, så för guds skull - gör det nu! annars missar du så
mycket av det vackra i livet, helt i onödan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar