-Frippeeeeee!
Ropen ekar över Slemmern, slits itu av vinden och når mina öron i missljudande, sprakande fragment, ackompanjerat av vindens vinande och snöns skarpa prassel mot vindjacka och kinder.
- Kom igen nu då, vad slö du är, skriker jag tillbaka över stormen.
Fotograf Madde Holmström, bara en tvärhand hög, drar fotoväskan efter sig genom snödrivorna. Hon haltar, sliter, vrickar och klagar sig fram - hela tiden hundra meter bakom mig. Ibland ser man klackarna på hennes pumps vrida snett mot isen. Så svär hon högt, frustar och viftar med armarna.
- Vart är du på vääääg, skriker hon.
- Jag fryyyyyser, skriker hon.
- Jävla Frippeeeeee, skriker hon.
Jag tar sikte mot mitten av Slemmern ungefär i höjd med Mariebad.
- Frippeeeeee, hör jag bakom mig. Svagare, tröttare, längre bort.
Hon följer antagligen i mina fotspår tänker jag och gör elakt några små villospår i cirklar, hoppar på ett ben en bit och sådär. Hon tycker nog det är kul. Men jag hinner inte fram till skridskoåkarna. Jag tar sikte på stranden istället.
- Jä... Fr... pp... ee..
Man ska hålla fotografen kort. Det lärde jag mig för länge sedan. De ska alltid välja den enklaste vägen så de kan sitta och fippla med sina objektiv och blixtar och stativ och ljusmätare och grejer. En reporter är mer rakt på. Fråga - svar, anteckningsblock och möjligen en liten bandspelare. Håll dem kort bara.
Jag tycker vi fick en härlig promenad i vackert vinterväder. Vad fotograf Holmström tycker framgår av hennes ansiktsuttryck.
- Jävla Frippe, säger hon.
Jag tror hon hatar mig.
(ur gluggen i ålandstidningen måndag 23.02)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar