princip enda kvarlevande verkligen bilddagbokande kompis, catrins bilder. till min
förvåning ser jag att jag har fått nya kommentarer på en bild (vilket händer i princip var
tredje månad på sin höjd nowadays). det visar sig att en gammal bild från tvåtusensju har
hamnat på förstasidan av någon anledning. detta var resultatet:
jag vet verkligen inte vad jag ska säga om det här. alltså, det är så jävla sorgligt att jag riktigt
på riktigt grät på kvällarna för att jag var så himla missnöjd med min kropp. oavsett hur
mycket ted förklarade hur fin jag var, oavsett hur mycket mina kompisar sa att jag var
smal, oavsett att jag hade lika smala lår som catrin när vi mätte med måttband i
skolan. jag tyckte att jag var för tjock och ingenting kunde göra mig glad. jag fick ångest om
jag åt en munk och jag hade ett häfte i min skrivbordslåda där jag skrev hur
mycket jag hade rört på mig och hur mycket jag åt varje dag, samtidigt som jag hade ett
schema med om hur mycket jag skulle väga om ett visst antal veckor om jag åt en viss
mängd kalorier och tränade tillräckligt mycket.
konstigt att liksom inse på en torsdagkväll att man har haft någon slags form av
ätstörningar. jag liksom. for real. och jag kan inte förmå mig att tänka annat än; stackars
flickor där ute som går igenom det där just nu. att de inte kan förstå hur fina de verkligen är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar