det här gav pernie och jag till solli i tjugoårspresent genom ett tal som nästan fick henne att gråta tillsammans med en plattång. (DEN VAR DYR OCH HON BEHÖVDE EN)
(.. och texten är suddig för att jag förminskade bilden först på bloggen så ni får leva med det.)
1 kommentar:
alltså du vill nog inte ha dem längre för jag har ju som sagt skabbat sönder klackarna. :O klara ville också ha dem så hon grät typ av lycka när jag skrapade uppe dem mot asfalten. :P:P
vi måste träffas snart och ha kvalitetstid. jag saknar mad. :(
Skicka en kommentar